Jag lever likt löjan i rolösa hav
i stimmen, där stenarna stegras ur djupet
och gräver av vatten min gungande grav
där skären jag skyr bär mitt ursprung förlupet.

Och smeker mig slöjan av blå mosaik
i timmar då skimrandet sjunker tillbaka
så söker jag sömn i den vilande vik
som lägger mig matt att i rolöshet vaka.

Jag leker ned böljans förlösande svall
i virvlar som strömmarnas linjelopp bryter
emellan konturer och urbergens fall
och flyter mot ytan när krafterna tryter.