Det tysta ropet!
Mistlurens hesa skall i Halmstads dimmiga natt.
Havet ropade efter mig där jag låg
Sju år gammal i ribbad säng.
Skummet under Danmarksfärjans bog vispade upp en önskan om närhet till vårt ursprung .
Cyperns djupa vikars vatten smekte o klappade mina solbruna axlar . Tyst färdades fiskstim under mina omättliga ögon.
I Maj månad hörs de tysta ropen från världens hav nästan.
Ljudlöst blir längtan dit min skugga.
Bräckt, stort och kraftfullt väntar Östersjön på mig. Aldrig bedjande alltid lockande. Villigt raskar jag mig dit, betagen, storögd med barnslig önskan om närhet.
Båten, jag, det blå.
Alltid för en stund. Ett kort kärleksfullt möte.
Besegrad igen. Lockad och förförd. Stillheten tystnar ropet för en stund. Hemåt. Solen går ner. Ligger i min säng och lyssnar om nån ropar. Första vågen av sömn dränker det tysta ropet.
Hon finns där. Jag vet. Hon vet.
Längtan sänder sin första brevbärare. Jag är förlorad igen...
Oceanerna ropar tyst. För evigt. Vi två.