En gård. Vi är ute med vinthund och katt. Det är grönska, maj, en månad jag inte gillar. Om vi vill, kan vi doppa oss i floden efter att ha varit uppe hela natten. Då började det, för floden var fortfarande kall.

Om någon står och siktar mot ditt hem är den en fiende, inte kollega. I ett underbart hem. I hemmet var vi bara oss själva. Där ute, var något annat. En fara vi behöver veta på Café Miraval, samt ett café vi inte får nämna, en person vi vi inte vill lämna.

Förlusten av ett barn där, men det är inte fött. Fast vi går hand i hand, hon är utraderad. Censuren slet av hennes lockar, föll i sjok på salongens golv. Hade inte tid eller ork att se att det var fyra vänner, en av dem kvinna. De ville för varandra berätta hur de såg på saker och ting. Vad som verkade hindra dem från lycka. Måste få berätta. Men försäger mig.

Vad som hände längre fram, vad de visste, vad de kände. Så låg han naken med stånd, stort leende. Pappfigur åt någon, en paranoia. Och svaret är ja, hon kan göra så innan hon åldras. Medan hon är ung. De var från det bästa. Det övre. De var gamla och hade så mycket att tala om. Vi var avlastade.

Och fullbordade. Inte än.

Att höra dig presentera en låt, det är något annat. Ofräsch och en ny konsert med dålig blick eller syn. En hade redan gjort sig illa. Publiken visste att hon fyllde jämnt, 30. Höll notböcker, fredagens massaker. Turné.

En fara där vi passerade och pratade förbi varandra. Och förstod mer än tusen ord och han blev så arg att han packade blå tält och slutade. Han skrämde och blev mer än rädd.

Men arbetslöshet är frihet. Rykten om hans och hennes trötthet så att de inte kunde tala minnesvärt. De har varit och övat sin repertoar. De tog en stark dos, det var en ny sång, det var cafeet. Och vännen, och väntrummet.