Flera gånger tittar jag åt klockans håll. I hopp om att tiden på något magiskt sätt ska gå snabbare. Men vid varje blick har visarna bara flyttat sig någon millilimeter. De 90 minuter som är kvar känns som flera timmar. Hela dagen har lunkat fram i snigelfart. Gästerna har inte trotsat det ruggiga vädret utan har hittat på andra aktiviteter istället. Jag klandrar dem inte, jag skulle ha gjort samma sak. Tristessen framkallar ännu en djup suck.

Då öppnas dörren och ett äldre par kommer in. Jag välkomnar dem och är tacksam för sällskapet. Kvinnan, som verkar ha svårt med balansen, stödjer sig mot mannen när de sakta går genom caféet och närmar sig disken. Hon viskar någonting till sin stötepelare som jag har svårt att uppfatta. Den äldre mannen bara nickar till svar. Framme vid disken sträcker han på sig, inte mycket men märkbart för ett uppmärksamt öga innan han harklar sig och frågar; Entschuldigen Sie, tun Sie verkaufen Butter und Milch? Det känns som om det tar en evighet för hjärnan att registrera vad han just frågade efter. När meningen hittar fram till rätt fack kommer svaret nästan automatiskt; Warten Sie eine Minute, ich werde bekommen? Jag svänger runt disken och hämtar varorna som efterfrågades. Paret stannar en stund och vi utbyter några fler fraser. Jag bjuder dem på kaffe och sedan försvinner de ut samma väg som de kom.

Efter att de har gått tar jag kaffekannan, går till köket och häller ut det som är kvar. I köket träffas jag av en sval bris från det öppna fönstret. Regndoften blandas med kaffe när jag vänder upp och ner på kannan. I hörnet står radion på och som vanligt är det någon reklamkanal som skrålar ur högtalarna. Eftersom det har varit en lugn dag kommer kvällsstädningen att gå fort. Det finns nästan ingen disk alls. Vid frysboxen kommer den olustiga känslan krypandes, känslan av iakttagelse. Jag vänder mig om och lutar mig över diskbänken för att nå och stänga fönstret. För att lugna ner mig går jag igenom hela caféet. Söker igenom omklädningsrummet, toaletten och förrådet. Känner på alla dörrar, kontrollerar bultarna på glasdörren. En. Två. Tre gånger. Jag får hindra mig själv för att inte göra om allting en fjärde gång. Jag säger hög; Skärp dig för i helvete, nu är du larvig. Det finns ingen här! Innan jag lämnar serveringen slår jag av strömbrytaren, stänger dörren och går tillbaka till köket. Jag samlar ihop det sista och knyter igen soppåsarna som ska slängas i containern. Börjar med den avslutande processen. Byter skor, går ut, låser dörren, sätter för regeln och avslutar med hänglåset. Andas ut och lämnar byggnaden.

Jag skyndar mig att låsa upp cykeln som står lutad mot väggen och rullar nerför backen mot containern. Duggregnet slår i ansiktet och sugs upp av den tunna tröjan. Jag är alldeles för trött för att gå tillbaka och hämta koftan som jag vet hänger i omklädningsrummet. Nu vill jag bara hem, eller till min kusins lägenhet som jag lånar under sommaren. Hon är bortrest och jag är lägenhetsvakt och dessutom blir det en närmare resväg till jobbet. Efter att jag har slängt soppåsarna i containern börjar jag huttra och beslutar mig för att hämta tröjan i alla fall. Med en suck leder jag tillbaka cykeln mot den låsta och reglade dörren. Gör om processen i omvänd ordning. När jag får upp dörren och går in skjuter jag igen den bakom mig utan att den stängs. Småspringer snabbt genom köket, caféet och till omklädningsrummet där tröjan hänger. Jag kränger på mig koftan samtidigt som jag går mot cykeln igen.

Jag kommer till köket. Det är som om tiden saktar in och allt går i slowmotion. Kroppen blir helt förstelnad. Jag kan se mansfiguren stå utanför dörröppningen. Ögonen registrerar rörelsen. Huvudet förstår att han kommer närmare. Ser djävulens följeslagare komma in genom dörren, drar igen den bakom sig med en hård duns. Det är som om allt ljud försvinner förutom ljudet av låskolven när han vrider om vredet. Jag är fast! Det finns ingen annan väg ut! Jag vet att det inte tjänar någonting till men jag backar för att behålla avståndet så länge som möjligt. Han följer efter. Jag rundar frysboxen och målar in mig själv i ett hörn. När jag kommer fram till bänken hånflinar han mot mig. Båda två vet att jag inte kommer längre. Det finns ingenstans att ta vägen. Tårarna forsar samtidigt som jag säger: ”Snälla det räcker nu, du har lärt mig men jag vill inte mer!” Jag snyftar fram: ”Låt mig bara vara, snälla! Snälla, jag vill inte.” Men det är som om det triggar honom ännu mer.

När han bara är någon meter från mig försvinner leendet och han blir alldeles svart i ögonen. Samtidigt som han tar ett hårt tag om halsen säger han argt: "Du ska inte säga emot! Du ska vara tacksam för att jag tar mig tid för att lära dig hur man gör. Hur många skulle göra det, tror du? Din jävla hora!" Jag är skräckslagen när greppet inte släpper. Ser i hans ögon hur han njuter av att släcka lågan i mina. Jag är övertygad om att jag inte kommer att komma överlevande därifrån. Låter den tanken sjunka in, fylla kroppen. Någonstans acceptera att han har makten. Det är så här det är meningen att allt ska sluta och sedan släpper jag taget och allt blir svart.

När jag vaknar igen känner jag en tyngd över kroppen. Det tar en lång stund innan jag fattar att han ligger ovanpå mig. Tankarna börjar snurra runt i huvudet. Hans inpräntade mantra går på repeat. Tacksam, jag ska vara tacksam. Tyngden över bröstkorgen och det tidiga trycket mot luftstrupen gör det svårt för syret att ta sig ner till lungorna. En barnakropp är inte skapt för att ligga under en fullvuxen mans. Kroppen är helt bedövad samtidigt som det smärtar överallt. Ännu en gång släpper jag taget. Lämnar kroppen åt sitt öde.

När jag vaknar nästa gång är han borta. Tröjan är sönderriven, byxorna och trosorna ligger i en hög bredvid. Jag samlar ihop klädtrasorna och tar mig på något sätt till omklädningsrummet. Jag bryr mig inte ens om att ta av mig trasorna som är kvar utan sätter på duschen och stapplar in. Han måste bort. Jag är smutsig, äcklig, vidrig! Kan fortfarande känna hans lukt, jag luktar som honom. Hur mycket jag än skrubbar går det inte bort. Han försvinner inte! Jag får inte bort honom! Kommer aldrig bli ren igen! Jag blir inte ren! Inte ren, jag är smutsig! Vattnet är rykande hett men jag känner det inte. Jag känner inte heller smärtan från det hårda skrubbandet. Jag skrubbar så att det blir sår på både armar och ben, vattnet blandas med blod men jag känner ingen smärta. Är helt bedövad av paniken. Ångesten över att vara märkt för livet. Tillslut bär inte benen längre. Jag ramlar ihop i en hög och tårarna bara forsar tillsammans med vattnet från duschen. Kroppen slutar inte skaka. Varför skulle jag gå tillbaka och hämta tröjan? Hur kunde jag vara så dum att jag glömde den? Om jag inte skulle ha gjort det skulle det här aldrig ha hänt! Jag hade ju klarat det. Jag var ju på väg därifrån. Varför gick jag tillbaka? Hur kunde jag vara så korkad. Jag får skylla mig själv.