Vi ljuger så bra, vi letar sensationer som vi vill ska vara sanningar.
Kanske grundar det sig i livsfundamentets gråskala. Hur mycket mellanmjölksdiskussioner vi vill ha och hur mycket blaha det ska finnas i kommunikationen. Hur mycket kallprat ska existera innan väggarna omkring frostas sönder. Vi är alla människor i grunden och sedan har miljön och umgänget format oss till dem vi är med en gnutta arvsanlag och ärvda värderingar.

Trots att det har stått skrivet på grafitplattor för tretusen år sedan är lögnen den bästa snuttefilten som finns. Den kan forma en höstregnig dag till en palmfylld oas på några sekunder. Den kan finna sitt rättfärdigande i alla fantasier. Bra som dåliga.

Problemen hopar sig dock när vi ljuger så dåligt. De gånger vi drunknar i sensationslyssnadens halvblodiga förtret och får ut stavelser i diskussionens hetta som vare sig är grundade eller genomtänkta. Sen ska de till en kaskad av ytterligare osanna sanningar för att få skämskudden att totalt lysa med sin närvaro.

Kanske ska vi tycka att livet borde ha lärt oss att välja rätt ord vid rätt tillfälle. Men så är ju inte fallet. Det är snarare så att varje moment är ett unikt tillfälle att spy lite av sin frustration till massan att maginnehållet innehåller något helt annat än det man just åt och drack.

Vi ljuger så bra när vi själva tror på lögnen. Det kan vara en ärvd sådan. Någon som sa något som denne trodde på så starkt att vi sedan omvandlade detta till en totalsanning. Sen står vi ju där i en portuppgång med tusen dörrar som leder åt fel håll.

Lögnen är inte bara hämtad från lögnspridaren i sig utan också av åhörare som stenhårt tror på allt som yppas. Kanske är lögnen en sådan stor del av våra liv att den är lika självklar som morgonkaffet. Men då får man inte glömma att lögnen är början på både svek, hat och bitterhet. Det har startats både små och stora krig på grund av osanningar. Människor har känt sig kränkta och smutskastade samtidigt har orättvisorna smattrat som ett hällregn på plåttak.

Alla ljuger. Mer eller mindre, men ingen kan säga att en lögn inte passerat sina läppar. Skillnaden är bara vem som lärt sig att sprida lögn på ett sådant effektivt sätt att den lyckats tranformerat den till sanning och låtit propagandan gynna dem själva under resans gång och de som ljuger för egen vinnings skull för sekunden för att få en gnutta uppmärksamhet som snart omvandlas till stängda dörrar och ensamhet kommer att med logikens naturlag snart förinta sig själv.

Du väljer ju själv.

De senaste lögnerna som passerade mitt bord var inte speciellt unika eller genomtänkta. De vara snarare riktigt dåliga.
Kanske en kvällskurs hur bra man egentligen kan ljuga?
Kanske en genomgång hur fenomenet faktiskt kan skapa
både harmoni och ett bättre liv?

För när vi ljuger så bra.
Då är alla nöjda och ingen skadas på kuppen.
Då ler vi och är heltidskompisar med rättfärdigandet att
det kunde ju vara sämre.

Trots att vi innerst inne vet att det är en lögn.