Den sista dagens solnedgång är sänkt.

Kvar är dimman
som döljer min älskade måne.

Som jag längtar ovisst.

Det fanns öar förkolnade av trasiga ekor
och små lådor med hemligt - aldrig känt -
(men säkert bitterljuvt)
innehåll

Det fanns fågelsång som aldrig riktigt fastnade i själen

För sången var i fel tonart för magkänslans behag

Det befriade - Jaget - mitt i all tomhet-
som blev

Även om jag verkligen ville
...innan magkänslan.

Varför sörjer jag inte?

Jag förkastar osanning!
(Kan vara svaret?)

Men kvar är dimman.
Som döljer min älskade måne.
Och jag längtar
efter dagen
natten
stunden

Då molnen blottar min framtid

Utan ord
Utan sång

Med varma händer ...

... som finns.