Så anlände tidens slut.

Med en smäll
lika hög
som atombombens
lägsta ton.

Det passerade blixtar
i huvudet
av oro
för domen.

Ty fåren skola skiljas
från getterna.
Och getterna får
möta
den brinnande elden.

Fåren...
... tja, de drabbas lite bättre.
Skonsamt.
Sägs det...

Måhända jag
chockats
av
självförakt och egenkritik
då frågan föll
i mitt
inre:

Är jag ett får?
Är jag en av getterna?

Det small
i mitt samvete
lika högt
som
domedagens knallskott

Mina öron
var fortfarande
bedövade
av
ljudet

Då jag inser
att
det endast
var
ett kraftigt
snöras
från taket.

Och jag
fortsatte
diska
som om
det varken fanns
får
eller
getter...