Ingen följer hem, natten två stycken två gånger och en utan ansvar. Fantasi om de tvås telefonsamtal. En kvinnas röst. Och tjejerna han inte gillade. För något hade hänt i deras glömska barndom och barrundor.

Det finns en bild av Rosettis, det hände Zoroaster. Allt du tror på är sant fast de ännu inte vet. Vilden den civiliserade. Det var skillnad på folk och de två. Suputen, vilden och deras måltider där vilden var den som var mest alert på att prata för sin sak. God under onda premisser. Vad har jag sagt?

Utan en vikingmark spådd. Korsord och gamla båtar på en livrem. Khamsis mor och bror har kommit, äntligen. Du kan gå till stationen nu och bussas tillbaka till ert gamla hus därifrån du ibland går tankspridd i full fart. Ösregnskvarter. Den påstått döde mannen jobbade idag. Stationen i tunnelbanan rev iväg som en stor grå bil, jakten på allting. I tystnad. Innan staden vaknar.

Den vilan är inte att leka med, Rosersberg, porslinsfabriken. Du tror att du kommer undan? Lyckosam pjäs som betydde tur i näringsliv. Bilagor i samma rosabeiga ljus med lilasvarta linjer. Ishockeylag spottade ut snuset och satt på en bänk utanför Gröna Lund och såg människor gå och lämna redaktionen som vi kände igen som identitet. Där de som de andra inte visste om sin vackra smaragdby. Och den här gången var det sista spiran och det vackra de släpper in.

På Café vispar de ägg och grädde och till efterrätt. Men ingen påtår kaffe. Det får man betala med nya pengar men då får det vara för mig. Jag har emigrerat för att jag tänkte mig att jag skulle slippa just sånt här: och jag undrar vad jag egentligen drömde om då. Önskar jag kunde minnas, ha en dagbok, gripa den detaljen.

Men kanske fanns det ledtråd när jag försatte mig i meditation? Men det gick väl hastigt till att glömma när en dag försvinner och ens planer ändras. Såg henne överallt på den tiden. Hon log aldrig. Hon skakade. Dyker det upp i något annat mer luddigt sammanhang eller i ett officiellt, vaket tillstånd, i verkligheten? Man kunde inte berätta flyktigt eller för stunden.

Röd bakelse växer vild i min mun. Åt sjötunga meuniere. I paus mellan tuggorna läser jag att hon pratade om äldsten som ungt liv. Och på det Zanzibarisk efterrätt och de stora klunkarna. Hon slog på tv emellanåt och det var obegripligt för mig, och de var där i ett parkeringsutrymme. Hen kommande på radion, lockar arm i arm.

Cafeer är så bra jaktmarker. Och säg att du är avhållsam ensam fast du inte är eller ens har ditt namn i telefonkatalogen som är svart och vit och som kommer på vintern. Man kunde inte berätta om drömmen man hade haft om Mähren (i södra Tjeckien). Vilket kändes som en privatsak och ett museum dit intresserade kunde komma.

Jag möglar bokstavligt talat som ett vin där jag och Lejno sitter i bilen. Spända följer vi var nyhetsshow utan att blinka för mycket eller avslöja vad vi tänker. Vi pratar på tomgång, vi vandrar ju in mot staden, vi har en ishockeybag som utlöser alarm, vi visar allt vi har, där ligger Dubonnet med sin rödbruna färg som täcker isbitarna, tullen...

Djurens dvala och Häglareds mast bruten. Samt raderas bort för att underhålla de alla som nu är i fikarummet. Force majeure, somt var för gällt för den röda och blå tidningsdraken och tidningarna utan färg. Hudfärgade. Ur boken, en man och en kvinna på alla illustrationerna. Jag var en doktor och försökte läsa mig fram. Sågkvarn eller vad det kan tänkas heta. Vittring av ett byte av manlig karaktär för denna kvinna. Al dente pasta med köttfärssås man inte behöver tugga. Valpolicella i Wintergate ut mot vinternatten.

Så det var en dränerad och stor tom Dubonnetbutelj på bordet ånyo. "Ni är elaka, vilket liv du lever, mannen". Och alla orden och fiskbenen rakt ner i papperskorgen. Delete. Det färska kaffet hälls också ner i avfallet. Hälsar på hos en sabotör igen som ger mig en idé. Sedan ska vi skingras. Du är med andra. Vi gör det tillsammans i och för sig i ett helt liv känns det som, de där åren efter tjugo som man bara vill bli av med i skaran som faller när det har levt sin ban. Brevet var poststämplat i Hannover. Eller här nere på gatan.

Den gatan man går nerför igen. Har slutat andas på uteservering i minne av. Köper en tavla och det är jag säker på. Och öppnar lägenhetsdörren där uppe. Vid trappuppgången till älskarens anande fru. Där robotservitörer serverar elchockerna... Karezza.