Solen gick alltid ner bakom konsums taknock!
Man kunde stå i backen och se på skådespelet.

Sedan gick vi till kiosken som fanns där intill.
Vi fick lakritspipor med strössel på av min kamrats mamma.
Hon jobbade i kiosken.

Det hände att vi gick till Ivarssons som bodde där intill
och frågade om vi fick äpplen.
Deras hus och trädgård var som i en sagovärld.
Snälla gamla människor, de ville alltid att vi skulle komma in och
få saft och bullar.

Det bästa av allt var att vi fick spela på deras piano.
Vi satt länge och skruvade oss på stolarna, vi var för blyga för att fråga.
Men farbror Ivarsson sa alltid; -Ska ni inte ta och spela en truddelutt.

Vi kunde inte spela, men klinkade på ändå.
Det var så spännande i deras hus, för de hade många gamla saker.
Fina saker i våra ögon, som bara var småflickor och arbetarbarn.

Ivarssons hade varit till Amerika, bara en sån sak var så stort för oss.

Många år har gått nu är de alla borta, andra människor bor i huset.
Även konsumaffären är borta.