Cyklade runt varje hörn minst fem gånger. Hon var inte mer där bara för att han upprepade streckan på ett näst intill ritualistiskt sätt. Han visste exakt hur världen såg ut. Men ändå förväntade han sig att himlen skulle vara rosa och molnen blåa. Hon blev mer en symbol för att man inte kunde falla för evigt. Han hade hoppats på att han skulle glömma den slarvigt memoriserade bilden. Men hon blev efter ett tag mer utav ett spöke som han spenderade nätterna med. Den vackraste gestalten o den mest genomskinliga massan. När han vaknade kom han aldrig ihåg vem hon var. För fulländad för att beskriva o för hemskt att misslyckas. Han byggde upp murar för att försvara sin dröm. O så lade han sig ned för att se hennes ansikte igen. Väl medveten om att han aldrig ville vakna