"Är det pollen eller ledsen..?" frågar du försiktigt.
   När du frågade för en timme sedan var det pollen. Nu är det inte bara pollen längre. 
   "Ledsen" svarar jag, utan att rösten riktigt bär. 
   Då lägger du armarna om mig, helt naken som du är, nyss utkommen ur duschen, och jag begraver min haka i din halsgrop. Möter min tårfyllda blick i spegeln, lutar mitt huvud mot ditt. Jag gråter över någonting som i de flesta andras ögon skulle vara helt banalt, men du känner mig, och vet, att för mig är det inte helt banalt. För mig är det viktigt, och då blir det viktigt för dig också. Så du försöker inte heller att få mig att le alldeles på en gång, du låter mig vara i känslan en stund istället, precis som jag behöver, och först en stund senare försöker du locka fram ett leende, med framgång förstås. Och även om jag fortfarande lämnar lägenheten med tunga steg och en blandning av pollen och tårar i ögonen så vet jag, att allting löser sig ändå. 
   För jag har dig.