Miro skulle fylla tretton i morgon och därför stegade han sig upp för den branta stigen till tunneln som lede till klostret. I tunneln fanns en å som lede ut i en underjordisk sjö. Miro titade på sig själv i vattnets spegling. Han var ganska lång för sin ålder, ungefär så lång som sin mor. Hans hår var lockigt mörkbrunt och hans ögon mörkt gröna. Tunneln var fylld med inbuktningar och sidogångar, längs sidorna satt ljus uppsatta. Till slut kom Miro fram till klosterportarna där den vördnadsvärda väntade på honom.
-Vällkommen Miro. Sa den vördnadsvärda.
-Tack för edert bemötande vördnadsvärda. Sa Miro
-Vi vet att det är din födelsedag i morgon därför skänker vi dig denna bok. Sa den vördnadsvärda.
-En alldeles för stor ära ers vördnadsvärda. Sa Miro.
Det kom inget svar för den vördnadsvärda och hans följe hade redan lämnat platsen och porten stod öppen. Miro vandrade in igenom porten av massiv ek och igenom gångar förbi celler och salar. I en av salarna lärde sig sju åringar att läsa av en munk på samma sätt som han lärt sig läsa en gång för länge sen. Till sist kom han till den cell som var avsedd att utföra de personliga cermonierna i. Idag skulle han genomgå Mum-em-pem cermonin som bevisade att han verkligen var duglig att bli vuxen. Cellen var förbered så att det fanns ett pergament med anvisningar på marken och allt han behövde fanns i rumet. Så genomförde han cermonin och började sin återfärd hem. Han irrade sig igenom tunnlar och korridor. Tillslut såg han ljuset vid slutet av tunneln och vandrade ut i byn. Det var en liten by, bara ett torg med några hus omkring. Härifrån såg Miro även gårdarna runt omkring och gården där han vuxit upp som son till en av drängarna. I morgon skulle han bli tretton år och antagligen börja arbeta på gården eller flytta där ifrån. Han undrade hur det skulle vara att flytta därifrån. Alldrig hade han varit längre bort i från byn en till Rimas gård.

Det var en gång förra året när hans far hade fått följa med när husbonden handlade. Mor hade vädjat till husfrun att Miro skulle få följa med och tillslut hade hon get med sig. Far hade packat vagnen och Miro försökt hjälpa till lite så att husbonden skulle tycka att han kunde arbeta. Han slet tillsammans med fadern när de lastade på kärran. Far gick och sa till ledardrängen som kallade på husbonden och spände för hästarna. Husbonden kom ut ridande på sin mäktiga svarta hingst och titade inte ens på dem. Han bara ropade \"gå i väg nu\" när fadern hörde de orden så lyfte han upp Miro och klätrade själv upp direkt efter. Far tog tag i tömmarna och smacka iväg hästarna. Så rullade de iväg mot granbyn. Rimas gård låg lite mer en halvägs till granbyn. När fyra timmar slutligen gått kom de fram. Gården var full packad med folk, militärer eftersom de var beväpnade med bredsvärld. Deras kapten kom fram till dem och frågade husbonden \"hur gammal är pojken?\".



Husbonden red till far och viskade samma fråga och fick ett viskande svar. Husbonden red fram till kaptenen och fortsatte viskandet, uppenbarligen hade han frågat något mer för husbonden viskade något mer. Precis då kom en av soldaterna dragandes på en pojke. Uppenbarligen en son till någon av tjänstefolket.
- Kapten, jag hitade råttan. Sa soldaten.
- Jaså där har vi vår lila råtta, nåja vi rekryterar dig ändå till en konungens man Sa kaptenen.
- Vad heter du pojk. Sa soldaten som höll i honom.
- E-ee-eerik ers nåd. Stammade pojken som tydligen hetter Erik fram.
- Gå och sätt dig i vagnen med de andra Erik. Sa kaptenen.
Erik gjorde som han blev tillsagd och hoppade in i vagnen. Så satte soldaterna iväg och försvann från gården. Nu packade de upp varorna och lastade på nya.

Miro återvände från sina dagdrömmar till verkligheten och nedstigandet från berget.I morgon när beslutet fattades hopades han på att få gå i klostret men de flesta i byn följde Rolm, sol och krigsguden. Men klostret var för Lija profetens relgion av frihet och inre upplysning. Han hoppades bara att militärerna inte skulle rekrytera honom. Han tog sig hela vägen hem i tid till kvällsvarden, sen satt han och talade med sin mor och far i några timmar innan det var dags att lägga sig på filten i sovsalen.

Mor väckte honom tidigt på morgonen och sa åt honom att gå och bada. Han kläde snabbt på sig och gick ut på gården för att gå till kvinnorna och barnens badhus.Far kom då och förde till de vuxna mänens bad. Miro gick in och badade under tiden väntade fadern på honom i mellanrumet. Miro badade och skrubbade sig ren och gick sen ut i mellanrummet för att sätta på sig kläderna han lämnat där. När han kom ut fick han en chock, hans kläder låg och pyrde i elden. Fadern höll i en hög nya kläder som han gav Miro. Fadern gick in i badet medans Miro satte på sig kläderna och också upptäckte en spegel, en rakkniv och, de vuxnas tecken, en dolk. En riktig dolk att ha i bältet, när hans framtid var avgjord skulle den dekoreras med ett yrkes mönster. Förutom munkar av Lija som slängde bort dolkarna för att vissa vörnad för alla. Faderns dolk var färgad i jordbrukets grönbruna rutmönster medans moderns både hade jordbrukets och krigets mönster. Miros moder var en lokal hjältinna eftersom hon kämpat i slaget vid Nimlak när Sutukanerna hade försökt invardera landet. Folket hade vunit och Sutukanerna drivits bort men till ett högt pris. Miro fortsatte sina tankars irrvägar tills när han skulle fråga bonden om han fick bli upptagen i gården som vuxen. Innom sig hopades han på ett nej så att han skulle få söka sig till klostret och bli novis där. Fadern kom ut från badet och kläde sig och gick till sina syslor medans Miro gick till bondens arbets kammare och knackade på. Han blev insläppt och där inne stod kaptenen han sett på Rimas gård brevid husbondens skrivbord.
Hej det måste vara du som är Miro. Sa Kapten

- Ja det är jag. Svarade Miro med sin målbrottstyngda röst.
- Bra jag är kapten Engre och du är rekryterad. Sa kaptenen som tydligen hette Engre.
- Jag informerar din familj att du lämnar gården tillsammans med kaptenen. Sa Husbonden

Det var bara för Miro att följa med kaptenen till soldaternas läger. Engre red och Miro gick efter hela den långa vägen till lägret. De tog en liten väg igenom skogarna bort emot stora landsvägen mellan huvudstaden Oliamom och Myaram. Miro fick en brödskiva att äta när solen stog mitt på himeln och vatten ur en flaska som Engre räckte honom. De färdades under tystnad och kom fram till soldaternas läger först i kvällningen . Kaptenen tog Miro till en vagn där han fick två filtar och ett ombytesplagg. Samtidigt kom en annan man fram till Engre och viskade något. Engre gick fram till en stor sten i mitten av gläntan där lägret stod. Han klätrade upp på den och talade till dem alla. Han sa:
´ Äntligen har vi ett fullt antal av manar. I morgon startar vår återfärd till Oliamom där vi ska starta rekryernas utbildning\'\'
Talet mötes av hurra rop från alla de äldre soldaterna medans de nya rekryterna bara pratade med varandra. Pojken som Miro sett på Rimas gård var på väg mot honom. Han kom ihåg den korte mörkhåriga pojken som hette Erik och gömt sig för militären, men tydligen kom inte Erik ihåg Miro för de första han gjorde var att presentera sig
för honom. Miro svarade vänligt med sitt namn och frågade var han skulle sova. Erik visade honom hur han skulle lägga ut filtarna under en gran. Så somnade Miro och när nästa dag gryde började marschen emot huvudstaden.