mumia abu jamal
minnen maler från väggarna
här läste jag
för första gången
och hörde orden
free mumia abu jamal

och kände vänner
som också ville frihet
och gitaren klingade
falskt under mina
spelande fingrar när
jag sökte henne
men det var en redan
låst dörr för mig

och jag fick gå vidare
låsa upp en annan dörr

orden maler och
minnena småler
över alla gånger
som försvunnit här
och den första gången
när taken också
var vårsmälta
och hennes händer gömde sig i mina
ömhet undangömd som en pärla

och vårsolen lyste
upp oss innan
regnet kom och
vi gömde oss på
slusen hälften i mellan
ett delat paraply och
blågången har inte
pisstanken av gula gången

och där adjö
och vi kände inte
var framtiden skulle
bli och såg ljuset

men ljuset en illusion
och såret som sedan revs upp
har blivit en form av ärr
som lever sitt eget liv
långt längre en väntat