Melissa Horn sjunger
"aldrig mer en sån, som bara bryr sig om,
saker som rör honom".

Jag hör hennes textrad och håller med.
Ska sluta träffa idioter.
Ska träffa någon som uppskattar mig för den jag är.

Problemet är att det aldrig händer
och jag blir så förbannat jävla ledsen varje gång
någon är så dum som alla hittills har varit.

Tänk om jag aldrig träffar någon.
Det är ingen omöjlighet.
Tanken skrämmer mig.
Får total panik.
Tänk. Om.

Jag har så många vänner
som har haft förhållanden så länge.
Och de som under alla år har varit singlar
tillsammans med mig
har nu blivit kära.
Äntligen, för dem.
Aldrig, för mig.

Jag har lovat mig själv sjuhundraelva gånger
att aldrig bli bitter.
Aldrig sluta tro att jag inte kommer träffa någon.
Men tänk om.
Tänk. Om.
Jag kanske sitter där, vuxen.
Med många vänner, en familj som bryr sig.
Men inte med en partner.

Själv.
"Vet du ens vad det innebär?"
Brukar jag fråga mina vänner som är i en relation.
Men nej, de kan inte ens relatera.
Eller jo, de har varit själva i fyra dagar
när partnern är i Norge.
Nej, det är inte samma sak.
Fuck you.

Dessutom blir jag alltid ett andrahandsval
för de jag väl träffar.
Jag vill inget hellre än att vara i en relation
men jag blir den där man ringer 02.30 ändå.
Och sen går det två månader
och så ringer han inte 02.30
och så undrar jag varför
men så var det inte så jävla konstigt
för på Instagram kan man se en bild på en tjej
och det är hans och han är hennes.

Men det är inte jag.
Aldrig jag.
Aldrig.
Och det gör jävligt ont efter ett tag.
Så sluta kalla mig bitter.

Men håll gärna om mig,
för jag hade behövt det.
Fan.