han dog

inombords

han tömdes på skratt

där solen

förr log

där är det nu natt

en gnyende ton

sen ingenting alls

det steg inget mer

upp ur eldhärjad hals

i högsommartid

satt han ensam

och frös

och ishinnan var

en gigantisk kuvös

en tam

gammal korp

knackar på

då och då

men inte ens han

kan få liv

i vår man

lägg alla presenter

i rummet bredvid

vår djupfryste vän

har förlorat sin frid

och ingen

forcerar

hans solglasögon

han vägrar att fjäska

han är inte sån

där står tingeling

men förmår

ingenting

hon svänger sitt spö

men ser livsgnistan dö

LARZ GUSTAFSSON  15/6 2016