Gitarrljud hit, gitarrljud dit.

Och så.

"Återigen gryr dagen, vid din bleka skuldra.
Genom frostigt glas syns solen, som en huldra.
Ditt hår det flyter över, hela kudden.
Om du var vaken, skulle jag ge dig,
allt det där, jag aldrig ger dig.
Men du, jag ger dig min morgon.
Jag ger dig min dag."

Jag tycker att det är en så väldigt vacker låt, så jag försöker lyssna på den ibland, men det går inte så bra. Åtminstone går det inte utan att jag får en speciell känsla i kroppen, en högtidlighet, en närvaro, en overklighetskänsla, någonting filmlikt, samma känsla som jag kände på begravningen. Lite utav en utanförupplevelse, som att jag inte riktigt var där, särskilt nu när det är så länge sedan, jag ser tillbaka på det lite sådär uppifrån. Som att jag sätter mig på en liten drönare och filmar hela alltihop, och spelar upp det för mig själv igen ibland. Ser mig själv sitta där som 14-åring, med min då så lilla lillebror bredvid, och pappa. Hör hennes mammas snyftande i förmaket till kyrkan, innan vi gick in. Ser som i slowmotion hur alla mina kompisar, barnen i familjerna som vi brukade umgås med, sitter långt fram i kyrkan, så små, så söta. Hur lilla Marcus, hur lilla Sofia och Maria, hur lite större Calle och Mathilda, hur ni alla grät. Hur ni grät, allt ifrån 10 till 15 år gamla. Så surrealistiskt, särskilt då jag själv inte grät. Det är nog mitt finaste minne ändå, när jag tänker efter. Så fint, att barnen grät över att du var borta Lisa. Jag förstod då hur de verkligen hade uppskattat dig, hur du förmodligen hade bra hand med oss barn med tanke på att du var lärare, även om du och jag hela tiden bråkade. Du var en trygghet och ett lugn för oss på de middagar och fester när papporna drack några glas för mycket. Och du var som en mamma som dog mitt ibland oss, även om du inte var min riktiga mamma. 

Jag brukade kalla dig för min låtsasmamma, för det var vad man kallade förälderns nya partner på den tiden. Men du var inte på låtsas, och du var ingen styvmamma, även om jag ibland kallade dig för det också med tanke på att vi alltid bråkade. Men nej, du var min bonusmamma. För ju äldre jag blir desto mer inser jag att du var en bonus till mitt liv. Att du har berikat det, och mig. Det händer fortfarande att jag reflekterar över att jag skulle vilja visa dig ditt och datt, visa dig vem jag har blivit. För du bär del i vem jag är idag. Du gav mig en del av ditt alldeles för korta liv.

Men du, jag ger dig min morgooooooon.
Jag ger dig min dag. 

Och det är jag evigt tacksam för.