Det kom aldrig något mörker.

Det hade hon trott.

Hon hade heller inte rest.



Nu är hon framme

och hon finns fortfarande.

Hon känner sig lugn

för hon vet,

att snart ska det hända.



Hans små fingrar ser ut som hon mindes dem,

hans ögon är lika pigga som när han levde.

Han luktar lika ljuvligt som då.

Han är lika liten som när han dog.



Lever dom?

Det vet hon inte.








/ Clara-Fina