Det stökas i skrymslen, det spökas i vrån,
det slamrar i loftdörr och hyllor,
där svävar en pojke i vålnadsgestalt
och räknar sin husbondes fyllor,
han längtar att leva helt långt härifrån
det vet jag, fast han inte talar,
det hör man i snyften, det ser man på allt -
på sättet hans vanvettskramp malar.

Så sjuder av vanvett, så ljuder av dån
igenom den rolösa natten,
av plågande frågor från osalig son
som hånar med jämmer och skratten,
så vänder jag vänligt mot spökvåningsvrån
att be den om larmet berätta;
"Du spökar för livligt, mer orkar jag ej,
vad vill du mig lille, så säg?",
så sågs i hans öga en hatfallen tår,
så andas en ande så stumhet förstår,
så väser vårt väsen blott detta -
som om evighetsånger och ont förutspår,
att eka i natten i vindsvrängda vrår;
"Jag är du, och jag måste ta med dig."