Det tog hela helgen att berätta klart.

Jag förstår, efter att ha förnekat allt en tid, att ingen av oss har varit hemma samtidigt på nästan två månader. Sedan början på kärlekssommaren. Att detta efterlängtade förhållande redan var över. Om nu detta förhållande kan bli över. Och att stället kommer att rustas upp och finnas kvar, och att vi fortfarande kommer att sitta, hand i hand. Och att inte en människa kommer att svälja att bo här över dessa vintrar. Tjejerna Kaisu och Crystal som jag älskade hade kommit hem och fått sin förklaring, de verkade nöjda och var ovanligt, sjukligt, knäpptysta och tystlåtna. Ingen fick veta vad de tänkte och trodde på. Och det var ett svart läppstift nästan varje dag den senaste månaden som smög sig på deras läppar, och gotiska tatueringar. Det har blivit en ovana. Det här som hände var en flera månader lång mardröm för Pearl som nu äter kroketterna och pastan med krokig svart sked, av metall förstås. Han passerar förbi. Lättnaden. Han har darr på handen. När barnet kommer och får ett bibliskt namn. Det är inte nådigt.