Det fanns en tid

då hennes tankar ständigt

var där, hos honom

var helst 

han befann sig

Dagar då hennes ord

och meningar

bara handlade om honom

ty HAN var allt

allt av värde, den ende

Nätter då längtan

rev i kroppen och fick henne

att skälvande minnas

närheten av hans

ljuvliga, varma

tätt intill, hud mot hud

åtrån då hans mjuka händer 

dansande öppnade upp

för hans hårdhet,

kyssarna och andetagen

som gjorde henne andlös, 

helt sanslöst galen 

av längtan efter 

hans härliga manlighet

Det var en tid

fylld av drömmar och hopp

som fortfarande levde,

rumstrerade, möblerade om 

och sjöng djupt uti hennes hjärta 

underbara, vackra sånger 

av kärlek, om kärleken

Med tiden, kom nya tider

allt förändrades, även människan

hennes hjärta var sårat

och förvirrat, bragt ur fattning

men ännu inte krossat

för själen viskade ständigt

om bättre tider, värdet av väntan

och meningen med 

att dörren lämnades öppen, 

för HONOM, för fränden 

som skulle komma

åter, igen

Tiden gick, men ingen kom

nej, ingen alls av värde 

särskilt inte HAN,

han, vars frånvaro

alltid varit så uppenbar

Men plötsligt en dag

i sommarens tid

tog hennes väntan tvärt slut

kan hända var det 

just bara ödet,

eller kanske hoppet 

som hade krympt och förtvinat

i brist på HONOM, 

som då fick allting att

slutligen brista 

Längtan ristade hjärtat

djupt och hårt

hårdare än någonsin

för att aldrig 

kunna glömmas, 

men fylld av sorg och vemod

släppte hon ändå taget

dock motvilligt, ty hon ÄLSKADE

innerligt, djupt och för evigt

men nu förstod hon,

det hjärtat redan visste,

att hans kärlek ALDRIG

varit tillägnad

henne