Det är en viss energi som utlöses,
när två människor möts.
Expolderande känslor.
Sporadiska infall.

I kloaken av kärlek spolar vi bort det fina.
Som jag trodde fanns där i havet av eufori.

När vi grät och höll varandras händer,
där i köket,
i insikten av en ohållbar framtid tillsammans.
Ett krampaktigt tag som varade i minuter
som sen tycks vara början till ett ekande hål i själen.

Jag lever i skuggan av det vi hade.
I fantasin om ett liv med dig,

Jag släpper sakta taget.
Det smärtar mig ömsamt.

Jag låter det ta sin tid.

Om så decenier.