Ett blått ljus lyser upp den nattsvarta tågstationen,
och i ett stilla ögonblick hämtar världen andan.

En smäll, mörker: hur skulle de kunna veta hur det känns....
Det enda de vet är vad som sades i räddningstjänstens radio:
-"Vi har haft en hoppare!"
Det enda de ser är utsmetade rester av en människa som dog långt innan hoppet.

Hur kan någon veta?
Den tilltalande känslan av att slitas itu, spridas ut över tågbanan.
Det mörker som alltid har varit med, även de ljuvligaste sommardagar.
När den enda skillnaden mot innan hoppet är att ögonen inte längre ser.

Död, ett märkligt begrepp - ett mörker - som skrämmer många. Men som för somliga är ett ljus.

I denna värld så vandrar vi ensamma i en desperat jakt efter känslan av att leva...
Men när någon finner sitt sätt att känna sig vid liv, ja då ska det stoppas. Enbart på grund av den förskräckelse som människor känner inför den oundvikliga död som väntar oss alla.