Hon var av sällsynt sort

lite udda och egen,

men kanske just därför 

alldeles underbar

Kalufsen alltid i oordning 

rufsigt och ostyrigt, likt trollets

men hennes leende

var det allra finaste, stort och varmt

ett leende som förgyllde

även den tristaste dag

Hon var mycket snäll

hon sa alltid, att det var

efter hennes mamma

då hon ömmade för både 

människor och djur

och de allra svagaste 

tog hon alltid till

sitt hjärta

Många tyckte 

att en sådan som hon,

var så svår att förstå

då hon ju inte alls var 

så som alla andra

alltid skulle hon sticka ut,

passade aldrig in

och hon gick jämt

sina egna vägar

En udda fågel

lite grå, ändå så vacker

i sin sällsynthet 

med en insida

skapad av godhet

och famnen inbjudande

så varm och stor

för alla 

trots hennes litenhet

här på jorden

Inte många sa sig

känna henne, 

ingen visste egentligen

vem hon var,

eller varifrån hon kom

hon, med underliga idéer 

och tankar, den udda

annorlunda människan

hon som alltid gav så mycket 

av sig själv

utan att en enda gång

begära något

för sin egen skull

Hon trodde att folk

nog tyckte att hon var ful 

och ganska besvärlig

så svår att älska,

helt omöjlig, att komma nära 

för att ens försöka, 

och kanske var hon inte

värd mer än så, tänkte hon

och sjöng sorgset

i nattens djupa mörker

Så vackert hon sjöng,

den udda, främmande fågeln

sånger ur hennes hjärta

fyllda av kärlek

och hopp 

till alla ensamma

och oälskade

sånger som gav styrka

och kraft, 

till de svaga

ändå var HON själv

och förblev alltid,

mest ensam 

av dem

alla

"Men vinden viskade ömt

om en sällsynt gåva

att just HON bar på en hemlighet

den allra största

det där som alla undrar, 

men ingen vet"