Lyssnar på John Lennon och inser att han har tystnat, tiden tog honom,
David Bowie finns inte heller.
Musiken är ny, tystnaden efter alla dagar är inrullad i en matta av gräs.
Rösterna tystnar, nu lever jag i skogen, gör saker som inte
betyder något.
Det går ett ljud genom varje morgon, en ny dag, en dag till.
Framtiden är nu, mina dagar är räknade och jag gör så gott jag kan.
Den poetiska klangen har lämnat mig, i dag skriver jag bara prosa.
Sakta åt dagarna upp min lust, min klang i världen.
Det spelar ingen roll, ingenting mer behöver hända, det är levt.
Skuggan blev djup och stor när jag gick.
Ljuset spelar över mossan i min tallplantage,
tills hyggesmaskinerna tar den.
Det kan ta sin tid, min tid, så står jag med fötterna på en stig mitt i skogen,
välkänd men tillfällig.
Som livet.
Tro inte att jag ser allt i svart, att jag vill klaga, det vill jag inte.
Det är en fin stig och jag går fortfarande, mot ljuset.