Det vill se ut som att varje djurart har minst en särskild fiende. En specialiserad motståndare som individerna behöver kunna skydda sig mot.
Såsom gnun mot lejon, aborre mot gädda, myggor mot svalor, sork mot räv.
Det kan ske genom kamouflage, genom att vara snabb, lukta illa eller genom att vara giftig. Eller på en mängd andra sätt. Sådana är de evolutionära villkoren.

Men det finns en djurart, en enda, som helt dragit sig undan naturliga fiender (om vi nu bortser från mikrober och andra parasiter).
Det finns inget rovdjur som specialiserat sig på att fånga och förtära just människor. Likväl har människan den mest fasansfulla fiende som tänkas kan.
Hon har sig själv.
Människan är sin egen motståndare. Hon drar i krig mot sig själv. Förgiftar sig själv. Ödelägger sin egen livsmiljö. Utrotar fredliga djurarter runtomkring sig. Påverkar till och med klimatet.

Vem hjälpe henne.
Demokrati och kvinnomakt hinner knappast ifatt utvecklingen i tid.
Och de eventuellt existerande gudarna tycks inte bry sig nämnvärt.