En Melissa Horn-morgon.
Med hår som blåser mig i ansiktet. 
En sliten Erica. 
Peppad, redo och utvilad för en ny jobbhöst. 
Eller inte alls. 
Alltid samma sak. 
Prestationskrav som driver mig till utmattning.
En välsignelse och en förbannelse att vara så driven som jag. 
Ambitiös, duktig och slutkörd. 
Både vill och vill inte bara ligga i soffan.
Både vill och vill inte träffa alla intressanta personer som jag träffar, skriva alla inlägg som någon kanske läser, lägga manken till för att få oss på fötter igen. 
Tänker på hur fejk allting är. 
Hur jag kan ta glada, starka bilder och låta peppad, se mitt namn på baksidan av Dagens Industri och alla vänner som tror att jag är någon sorts superkvinna. 
När jag i själva verket ligger under stenen var och varannan dag. 
Jag är ju sådan.
Starkskör. 
Inser ibland att det inte är något fel med det, hör min pojkvän säga att det är en av de saker han älskar med mig, men ändå känns det oftast som en last. 
För alla andra orkar ju.
Precis hela tiden. 
Det är bara jag som behöver vila, som inte vågar, kan, orkar eller klarar av. 
Eller inte alls. 
Alltid samma sak. 
Om bara vettet och känslan kunde samarbeta lite bättre. 
Om bara kroppen kunde prata med ord som vi förstår innan den lamslår oss helt. 
Om bara. 
Eller inte alls. 
Funderar på om det här med semester verkligen är en sådan bra idé, eller om vi inte egentligen bara borde skippa det.
Bara köra på. 
Så att vi slapp ångesten när den väl tar slut.
Så att vi slapp en Melissa Horn-morgon som den här.
En i raden av många den här hösten.
En i raden av många i resten av mitt liv.