Du är det finaste jag vet, och mitt humör är det just nu fulaste jag vet. För om det är någonting som kommer att förstöra oss, så är det det.

Är rädd för att du ska göra slut med mig på grund av någonting som egentligen är det enda jag borde kunna kontrollera, vilket torde vara en lyx. Det enda jag egentligen borde kunna kontrollera, mitt eget jävla humör. Ändå så går det inte.

Kan inte beskriva det bättre än med symboliken av en demon som tar mig i besittning, klyschigt nog. Det brinner något så djävulskt i bröstet och jag kan bara inte slänga av mig kappan av ilska eller besvikelse som har bäddat ned sig och gosat till det kring mina axlar. Kan bara inte, fastän både hjärtat och hjärnan vill.

Vill vara silkeslen mot dig, alltid. Du är det finaste jag vet. Vill vara mitt lugna, harmoniska, balanserade jag med dig, alltid. Vill vara den jag förmodar att du blev kär i från början. Vill inte slå dig, med hårda knytnävsslag på överarmen, eller en handflata längs din kind. Vill inte riskera att såra dig ens det minsta lilla, ändå gör jag det. Ändå så går det inte.

Du förtjänar inte mina humörsvängningar, men jag tjänar visst under dem. Jag är en slav under demonen, så som det ser ut just nu.

Och jag ska göra allt i min makt för att ändra på det. Ska göra allt jag kan för att få behålla dig, för att inte riskera att förlora dig på grund av någonting så dumt.

Du är det finaste jag vet, och mitt humör borde inte vara det fulaste jag vet. För om det är någonting som jag inte vill förstöra, så är det ju oss. 

Jag vill göra rätt för mig.

Jag vill älska dig rätt.