Det här är också en Melissa Horn-dag. Inte bara en Melissa Horn-morgon. En hel jävla dag. 

Klockan slår snart två och jag har fortfarande inte skrivit ett enda mail, inte fyllt i en enda excel-ruta, inte lyft ett finger. Bara suttit här och känt en massa. 

Men det var ju förstås naivt av mig att tro att bara för att mina tre första dagar på jobbet blev produktiva och effektiva och balanserade så skulle jag aldrig igen ha fler sådana här dagar. Jag har dem ju. Jag vet ju det.

Jag har bara inte riktigt kommit fram till hur jag ska hantera dem, än. Om det är någonting värt att sitta kvar i kontorsstolen och lyssna på hjärtskärande toner i lurarna och läsa blogginlägg och andras texter och känna hur det brinner så mycket där innanför när jag egentligen behöver komma igång med arbetet, hela tiden starkt längtandes till en skön fåtölj någonstans där jag bara kan tillåta mig att vara i min känsla. Eller om det vore lika bra att bara leta upp den där fåtöljen på en gång. Låta känslorna flöda fritt. Gå hem, eller varthelst mina steg leder mig. Jag är säkert produktiv någon dag snart igen, och ingenting måste ju egentligen göras just precis idag. Inte egentligen. Och vem vet vad som kan komma ur min melankoli, min känslostorm och mitt inre dagar som denna. Om jag låter känslorna flöda fritt. Låter handen som verkar vilja måla, måla. Låter hjärtat som verkar vilja höras, höras. Skriver ned orden. Tillåter mig själv.

Jag tror att jag ska prova någon dag.