I mörker stod jag en gång
Omgiven av väldiga berg
Mina bojor grävde sig in i ben och märg
Natten tycktes evighetslång

Jag såg väldiga furstar
I mitt hjärta var ångest, vånda o skräck
Allt av ljus, kraft och mod var plötsligt väck
Att stjäla min glädje, mitt liv de törstar

Jag stod som förlamad med blödande själ
Jag ville skrika, slå och vråla ut min smärta
Vad kunde fria mitt fångna hjärta
Jag ville ej längre va träl

Då hördes en stilla röst
I öster ett ljus bröt nattens timma
Lik morgonstjärnan det glimma
Skänkte mitt hjärta ljuvlig tröst

Nu är rollerna bytta,
nattens väldiga fasor
Avväpnade utan några trasor
Ner i avgrunden de nu flytta

I rusig segerdans
Jag virvlar fram
Min Gud bar min skuld och skam
Han är min och jag är hans

När jag i min Faders ljus nu står
Ser jag vem segerkransen verkligt bär
Guds rena offerlamm det är
Bojan brista, fri jag går


"Ja, också eder som voren döda genom edra synder... också eder har han gjort levande med honom; ty han har förlåtit oss alla våra synder. Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan genom att nagla den fast vid korset. Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har triumferat över dem."