När mörkret tränger undan ljuset
tar minnena plats
en fågel visslar ödesmättat på sin gren
tungt som floden efter ebb
väller bilder fram
flyter upp till ytan
grinar tandlöst
sina vansinniga leenden

du svage eländige av feghet fylld
var har du din stolthet
krälande i stoftet
lismande
blicken i grodperspektiv

raka pelare brutit väg
medan du
på feghetens vågor surfade fram
den svaghetens väg du förnekat
lät du andra krypa fram längs

dina kyssar gladde många/s/ läppar
tungmöte stämde du ofta
stundom där i lönndom dolskt
klingade sången falskt i vinden

stukades du av monstret
fram ur garderobens mörka djup
märklig ondskefull förvandling
för tveeggat svärd
delades hjärtat i abrupta hugg

kommer du någonsin
att våga sjunga
rent och högt
alltigenom ärligt?