Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I min systers mage




hon var här en helg för att hälsa på innan barnet skulle komma
det var bara sensommar än men vi bodde långt ifrån
så jag skulle inte få se henne förens hon blev mamma

jag hade fått känna rörelserna för första gången
buktande, svepande rörelser under min hand
där den vilade på hennes mjuka kropp

det var ett liv därinne som sparkade utåt
som ropade utåt
som lyssnade utåt
någon som var en del av mig och hela världen
fanns inuti min syster

när vi sa hejdå så stannade vi plötsligt till
det blev liksom allvarligt, som det aldrig förut varit
vi sa inget särskilt förutom
ta hand om dig nu, ät massor, vila mycket
men när vi såg varandra i ögonen visste vi att detta var något slags hejdå
jag förstod precis då att jag skulle förlora min syster den dagen
jag skulle förlora henne till hennes nya liv
till att bli mamma

Varför kände jag ens att hon skulle gå förlorad?

det är ju bara hon, hon som jag växte upp med,
hon som jag tog hand om kaniner och vildkattungar med
hon som av misstag rev ut min första tand med en handduk så att blodet sprutade
hon jag badade färgbad i badkaret med
hon jag badade bubbelbad i badet med
hon jag tävlade till stranden med
hennes dagböcker jag läste i smyg
hennes hemliga kärleksbrevslåda som jag visste exakta gömstället på
hennes dörr jag knackade och knackade på, ville alltid vara med, ville alltid in
(ibland känns det som att jag fortfarande står där och knackar)
hennes fotdynor som pressades mot mina när vi byggde slott av våra ben under täcket när vi sov skavfötters
hennes händer som kammade mitt lockiga hår, mycket trassligare än hennes

Det skulle ju fortfarande vara hon ju, eller hur?
Varför innebär mödraskapet ett farväl?

det kändes som liksom barnet självt, som en början och ett slut
som en liv och en död
kanske visste jag, att hon väntat så länge på detta, väntat så länge på barnet, väntat så länge på livet, att hon skulle släppa allt annat bakom och bara blicka framåt
blicka på barnet
och kanske med barnets första steg fram, lämna våra dammiga fotspår från sommarsandaler som springer mot gungorna, springer mot hönsen, springer över fotbollsplanen och lämnar allt som ett yrdammigt moln av två barn som springer mot skog och lera

jag tog hennes hand och kysste den och sen gick hon mot tåget, sakta och vaggande
med magen pekande framåt
det kändes redan då som att min syster dött
fast jag tror att hon nog känner att det är nu hon börjar leva
jag visste nog alltid att jag skulle förlora henne till det; barnen och mödrarna.

Fast varför är mödraskapet ett nederlag och inte en vinst?


Det har vi nog alltid vetat svaret på.




Fri vers (Fri form) av om en Siri
Läst 369 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-08-29 21:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

om en Siri
om en Siri