Hon gjorde sig i ordning, väl framme då ögat registrerar kala väggar en rock ett par strumpor hon fick.
Jag en mor känner av allt fast avståndet är oss fysiskt bortom fågelvägen en mil, väntan!! allt har sin plats måste skapa utrymme för positivt besked att nu är allt bra....
Den känslan när trappsteg jag hör, förnimmelsen av att hjärtat skuttar iväg och magen min känns som ett hopp på 3000 tusen meters höjd av undran.
Väntan där och då, som får min hud att alstra värme och vart om kyla då jag väntar på att just du ska snart stiga in där genom dörren...
Men samtidigt stark som det lejon jag är att ta i mot budet i asken med de gyllene orden, ljuden av signalen..en röst med orden som sa att allt gick bra mamma..
Då vi ej kan styra över vissa saker, utan lämna allt i den andres händer...
Den sortens väntan är som elektroder som söker sig i kroppens minsta rörelse att ge en stötar av nerver som man ej kan styra, de är laddade från den inre vulkanens krafter...
Från urminnes tider...
Lejoninnan i oss ...


Orkiden