Jag är nöjd, tacksam faktiskt.
Lite mer skratt och vila skulle vara bra,
lite mindre tystnad, men bara lite, skratt ibland vore fint.
Klagar inte, lever dag för dag i ett flöde av möjligheter.

Lever långsammare nu, kanske för långsamt,
lever mitt liv som en cell i den stora kroppen,
den som är vi och vår hela värld.

Skriver här för att skriva, orkar inte läsa så mycket.
Särskilt inte orden om innerlighet
eller om det gruvliga hårda sveket.
Vem är jag att läsa om sånt?
Smärtan, det mörka, om att gå på is
som hotar att brista.
Jag vet tillräckligt om sånt.
Liksom om kärleksrusets sötma.

Jag är inte ensam, innesluten i allt som är
inte ens i de mörkaste stunder av saknad eller förtvivlan.
kommunikationen har bar planat ut,
orkar inte fram,
inte bli mottagen och bekräftad.
Inte en gång till räcka ut min hand och
förlora förståndet i det ofattbara gapet mellan dig och mig.
Hur skulle jag vara ensam?
Du är jag in till förväxling trots allt.
Omedveten om att vi är ett, alltid.
Jag är närvarande i din andning.

Skogen mina lungor, vattnet mitt blodomlopp.
Därför, just därför, gör det ont när bonden först besprutar,
Så att hela fältet blir brunt,
allt som inte tålde round up,
brunt.
Inga fåglar hittar föda,
rådjuren och hararna har flytt.
Bina hittar inte hem.
Älgarna är långt borta.
Det är en skada i min kropp, min egen.
Giftet bryts ner för sakta.
Det är min sorg.