Nyss nattfallen, jag tände upp min fackla
och klev här i Harmonias gruva in,
mot trevansmörker föll mitt steg att vackla
men hörde hålrumsröster viska; "finn."

I spindelvävsinlindningsinnanmäten
ned spårsynsgångars töcken gick min gång
emedan sedesamma ledsagsläten
uppstämdes till en avgrundsanad sång.

Ur ödegångar ljöd så melodier
förföriskt från en stämma obekant,
mot hårdnadsvägg for harposymfonier
från underjordens tunnelbrutna brant.

Det ljöd ur djup, ur hav av durfullkomning
att fukta vandrarvalvet evigt torrt
som väcktes härd ur värmevärks bortdomning
allen att skenge bendistansen bort.

Men likt förlett, halvsett, än obemärkligt,
låg ljusnätt följelätta fotavtryck,
var vagt etage i grusets drag mig verkligt?
Var stegets glöd en slump, en ödets nyck?

Min blick framgick i lysterns lydnadslystnad,
av samklangssammet namnlös den omslöts
tills villoförd till nav av gravstillstystnad
dess hypnotism mot nynotsmollen bröts.

Så stod jag åter ned Harmonias gruva
och såg i lågor blå en håglegend
men spindelväv mot änglakranier ruva
och kvinnokörens väsen väsa; "vänd."