Så många tappade ord
Utanför kyrkan

Där folk springer omkring
Detta är deras utanpåverk

Solen strålar, reflekterar
Från det stora fönsterglaset

Det gör ont,att ta emot
Och in igenom irisögat.
Detta är min värk

När man ej springer

Och de tappade orden
stinger till, drabbar en.

En Medeltida Madrigal
Skänker balsam in i själen

Utanför kyrkan står en
liten flicka och gråter,

har tappat bort sina
Turistföräldrar.

Ensamheten är aldrig ensam
Det är det många som delar.

Tänk om vi kunde hela Tiden
från det. Och ta bort den.

Kanske är det.

Det, som inte
alls är meningen.


Och ovanför dånar
Kyrkklockor

så det verkligen känns
Att man finns till

Men varför
är det meningen

att man ska ta reda
på allt det själv.

Och inte längta som
ett gråtande barn

Efter några bortappade
Föräldrar