Och där på bordet,

låg kadaver, små rester

från mitt förra liv.

Jag tittade ut genom fönstret,

sippade på mitt vin

och släppte in alla ljud.

Solen var precis på väg ned,

skymningen lade sig sakta

som ett täcke över allting.

Och vet du vad,

just då brydde jag mig inte

om så världen skulle gå under.

Jag hade ju mitt vin,

mina minnen,

och ett askfat på bordet.

Vad mer kan nu en stackars kvinna,

önska sig, här i världen?

Om inte, just, det.