Nu skulle jag vaxa min bil,
helst båda,
först den vita, sedan den röda.

Den vita är nöjaktigen tvättad
med avfettning och vaxrens.
Sen blev det inte mer, inte i dag.
Troligen inte i morgon.

I flera veckor har jag tittat på bilarnas skick.
De blanka bilarna jag möter och deras stolta ägare.
De duktiga, som vet hur man sköter lack.
Jag vet också, men jag har förlorat i kampen
om den blankaste bilen.

Mina är förvisso betalda,
inga lån inblandade i min resa.
Men.
Lacken är solkig och ärgad,
fylld av missprydande ärr.
En dag ska jag kanske putsa,
fixa rostangreppen.
En annan dag när energi och lust,
vilja, har runnit till.

I dag måste jag vänta, vila,
acceptera tröttheten.
Efter år av ständig,
varaktig duktighet
bara för att jag var så stark, så duglig
blev mitt mörker så stort
att det fortfarande drar musten ur mig.

Som i efterdyningar,
som i en fantomsmärta
vill jag fortfarande köra i blanka bilar.
Fastän den tiden är förbi.
Acceptera att nu är en annan dag,
Och jag lever fortfarande.
Det är stort nog.
När du möter en matt och lite rostig bil, vit eller röd
kan det vara jag,
som vägrar ge upp.