Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Svetten från en mor




Jag luktar samma svett som min mamma fastän jag inte vill det

När jag var yngre kunde jag alltid förnimma den där söta fast fräna doften som kom från henne, när hon legat på soffan i alldeles för många dagar och glömt bort att duscha. Jag tror inte ens att hon visste om att hon luktade svett.

Jag tyckte aldrig att det var en obehaglig doft, bara påträngande familjär, en doft som kom från en famn som alltid brukade hålla mig. Som jag sett på bilder höll min nakna barnkropp mot sin i vattnet i Fryken när vi badade tillsammans när jag var liten.

Mamma höll mig mjukt och varsamt på höften, jag hängde slappt och lugnt i hennes famn medan hon tittade in i kameran med stadig blick. Fräknig, sommarbruna axlar och toppiga bröst blottade i solen.

Jag kan inte minnas när hon höll mig senast, men det finns foton kvar från en tid när hon alltid höll mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer bli hållen av min mamma igen. Det är så konstigt att se foton från när vi var så nära. När jag måste litat på henne. Och velat bli hållen av henne. Nu klarar jag knappt av en av hennes slappa, ömkliga kramar runt mina axlar när jag ska åka. Som en ovillig ursäkt eller en undertryckt vrede lägger sig hennes armar om mig och jag är inte längre liten eller lugn.

Nu när jag ser henne, blir jag förvirrad. Jag känner igen henne, som en skugga från förr. Jag vet ju att det är hon, men det är samtidigt någon annan. En främling. En familjär främling.





Jag har börjat tvinna håret runt fingret så som hon alltid gjort när hon tänker. Jag hatade alltid när hon gjorde så, störde mig på hennes ovana. Och nu, utan att jag först märker det, kommer jag på mig själv med att ha en trasslig knut snurrad i mitt hår, när jag går runt och funderar.

Jag undrar vad vi hade tyckt om varandra om vi träffat varandra nu. När hon också var tjugotvå och gick på konstskola. Skulle vi tyckt om varandra? Vi är så oerhört olika, fast jag befarar att vi också är oerhört lika.

Jag har lärt mig att använda människor av dig mamma. Jag har lärt mig att använda mig av charm för att ge mig vad jag behöver. Vända människor mot varandra, vända människor mot mig. Jag hatar det. Men jag har gjort det och jag gör det. Jag måste sluta göra det. Jag kan inte bli som du.

Jag har också lärt mig att aldrig vara stilla. För om jag stannar till och stillnar kommer jag kanske hamna på soffan så som du. Så många år som jag betraktat min mamma, sovandes på en soffa, bortvänd från livet med näsan mot slitet läder med en filt virad runt kroppen. Jag är rädd att om jag står still, kommer jag att fastna i en av de där sofforna och inte kunna röra mig framåt igen.

Vad hände egentligen mamma? Varför kommer du med så många osanningar? Varför måste jag försöka lista ut dig och ditt liv? Varför måste allt vara ett nät av lögner, ett hav av osanningar och justeringar av historien?

Vad hände i skolhuset när jag var liten? Hur länge och hur mycket har du medicinerat dig? Och varför? Är du sjuk? Har du alltid varit sjuk? Kan du inte bara berätta? På riktigt den här gången. Utan att använda dina tårar som ett vapen och istället som en lättnad. Varför hittade vi gömda vinflaskor på vindsvåningen? Och tunga tabletter med ditt namn på? Vad behövde du dämpa?

Vad grät du för den där gången jag vaknade mitt i natten av väsande snyftningar från badrummet? Jag minns att du satt på en stol och grät och himlen var alldeles rosa utanför, det måste varit gryning. Jag minns att du höll mig i din famn och grät, sen bad du mig gå och lägga mig igen. Jag måste varit ungefär fyra år.





Jag har börjat sätta på en mer kaffekanna om dagen för varje år som går. Mina fingrar luktar alltid av kaffe, så som dina alltid gör, och är lite matta av ingrott kaffepulver under naglarna. Dricker jag det bara för att du gör det och alltid har gjort det? För att jag utan att jag velat har börjat härma dig och dina beteenden, beteenden som jag hatat har nu blivit en självklar del av mig. Kommer min dotter fortsätta dricka kaffe och tvinna sitt hår och lukta samma söta svett?

Du ringde häromdagen för att berätta för mig att du flyttat till en ny stad. Jag vet inte när jag kommer kunna träffa dig igen. Jag vet inte om jag kommer kunna träffa dig igen. Nu känns det som att jag har förlorat dig alltid. Fastän det var många år sen jag förlorade dig. Om jag ens verkligen hade dig på riktigt någon gång. Så minns jag det knappt. Det finns bara foton kvar.

Jag har trott länge nu att du kanske kommer tillbaka till mig en dag. Den där kvinnan jag fått höra du var en gång; babblig, fnissig med en mjukhet kring sig, inbjudande, vänlig och med gracila händer som i timmar kunde stå och fokuserat fila på sina oljemålningar. Jag minns så väl när du jobbade med din nya utställning nere i gympasalen. Jag fick egentligen inte vara därinne för att färgerna var farliga att andas in. Men jag brukade smyga in ändå, jag har alltid varit bra på att smyga, och tjuvtitta medan du jobbade. I timmar stod du vid oljedukarna och jag såg hur bilderna växte. Någonstans där, i mina fyra år, var jag stolt över dig. Stolt över att dina händer kunde skapa färg av tomma ark. Var är den kvinnan nu? Hon som bar mig i vattnet. Hon som pussar på min panna på fotona. Hon som gjorde en megaglassbåtstårta på min födelsedag. Hon som karvade illustrationer av virus i grafikplattor och tryckte bilderna i den stora grafikpressen nere i ateljén. (Var det dina egna virus du avbildade, mamma? Dina egen sjukdom du skapade?) Jag minns henne knappt. Hon känns som en dröm. En skugga i en avlägsen dröm. Som har blivit ersatt med en åldrande främling som bor någonstans i en främmande stad, jag inte vet var.

Kanske finns den kvinnan i mig nu. Kanske är det där hon är. De sista delarna av henne bär jag i mig. Resten är ett yttre skal. En påminnelse om vad som en gång varit och aldrig kommer igen. Kanske måste jag ensam bära vidare drömmen av den kvinnan du en gång var. Kanske måste jag förkroppsliga henne, upprätthålla henne, hålla henne nu? Och låta dig gå vidare, utan att klamra mig fast vid ett dödslopp i hoppet om din återvändo.

Jag saknar lukten av din svett, samma svett som jag bär under mina armar. Samma mjuka hud på underarmen och samma tendens av sommarfräknar på näsan. Mina blickar kan också mörda och mitt skratt kan också klucka hejdlöst. Jag bär med mig dig, mamma. För jag vet att du inte orkar bära längre. Du blev stilla. Men jag tänker alltid fortsätta framåt. Det är skillnaden på oss. Jag kommer att hålla min dotter över vatten, också. Men till skillnad från dig kommer jag aldrig sluta bära henne. Och jag kommer aldrig sluta bära bilden av dig. Jag håller den hårt mot min kropp. Min kropp som luktar samma som din.




Prosa av om en Siri
Läst 556 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2016-09-19 00:09



Bookmark and Share


  Robert Hellström
Välskrivet och tack för en "resa" , du fick mig stanna upp..tack bra fångat..
2016-10-08

    ej medlem längre
begåvad modig text...spännande!
2016-09-23

  Robin V
Sjukt starkt! Som tidigare kommentator skrev: begåvat!
2016-09-19

  i af apa
oerhört begåvat
& hudlöst.
2016-09-19
  > Nästa text
< Föregående

om en Siri
om en Siri