Det var en regnig sommardag under Vattenfestivalen, ett under 1990-talet återkommande arrangemang i vår kungliga huvudstad. Jag skyndade snabbt bort från trängseln på Västerlånggatan och jag gick upp för att sätta fart mot något skydd i festivalområdet - det skulle gå snabbare, tänkte jag, om jag följde den mindre folktäta Prästgatan.

Det var just som jag svängde vänster upp på Prästgatan som jag såg honom. Han såg närmast absurd ut, som om han kom från en annan tid och plats, där han kom linkande emot mig med en träkäpp. Han var skäggig och han såg ovårdad ut. Hans kläder var gamla och slitna och de var alldeles för små. Byxorna räckte inte så mycket längre än ned till knäna på honom och hans strumpor var av olika färg och modell.

Min första tanke var att han måste vara del av något spex eller någon slags teater. Det var som om han vore tagen direkt från en filminspelning om 1800-talets fattigsverige.

Men när vi möttes ropade han på mig med en skorrande och närmast uppgiven röst:
- Min unge man!

Trots hans olustiga utseende förstod jag att han inte ville något illa och jag stannade upp.

- Var inte rädd, sade han till mig. Jag är uteliggare med jag är inte farlig!

Jag såg på hans ögon, som hade en närmast vansinnig glans och hela denne man närmast skakade när han talade till mig. Det märktes tydligt att han var ovan att umgås med människor, att han inte riktigt visste hur han skulle bete sig. Kanske allt för många hade sprungit förbi honom i tappra försök att ignorera vad de verkligen såg, när han någon gång försökt stoppa dem för att inleda ett samtal.

När han fortsatte tala med mig var det med en trevande röst, ändå så försökte han tala snabbt, som om han inte ville ta för mycket av min dyrbara tid.
- Var inte rädd, sa han igen. Jag har inte ätit något på så länge, och allt jag skulle vilja ha är en femkrona. Jag försöker samla ihop pengar till en korv, förstår du.

Han tittade bedjande mot mig och jag tyckte uppriktigt väldigt synd om honom, men jag svarade:
- Tyvärr, jag är väldigt ledsen, men jag har inga pengar på mig. Men om du vill kan jag bjuda dig på en cigarett?
- Det vore fasansfullt trevligt!

Jag plockade fram två cigaretter, tände en till mig själv och gav sedan honom en cigarett och erbjöd honom samtidigt eld. Regnet ökade något i styrka och en lätt bris cirkulerade mellan de gamla husen på Prästgatan.

Jag vet inte ens om han verkligen rökte. Han såg ovan och fumlig ut när han försökte tända sin cigarett. Kanske hade han bara accepterat mitt erbjudande för att han ville tala med mig ett par sekunder ytterligare. Kanske var han lycklig över att jag erbjudit honom något och kände därför inte att han kunde tacka nej.

Han såg olycklig ut när han räckte mig tändaren och cigaretten, som ännu inte hade någon glöd.
- Kan du hjälpa mig att tända den? Jag klarar helt enkelt inte av det...

Jag såg att den genomblöta cigaretten hade brutits, tog upp min sista och tände den åt honom. När jag sedan gav den till honom tackade han innerligt och frågade efter mitt namn och då jag svarade utbrast han i en spontan och plötslig fråga.
- Och vad är du för en god människa?
- Jag är en helt vanlig person, svarade jag ställd av frågans natur.

Han noterade att jag började skruva på mig, att jag ville fortsätta min väg fram på gatan och han sade snabbt:
- Förlåt! Jag vill inte ta din tid. Förlåt!
Han tittade på mig med sina glansiga ögon och fortsatte:
- Jag är inte farlig, homosexuell eller något sådant. Allt jag vill veta är vad du är för en god människa!
- En helt vanlig, svarade jag återigen. Människan är god i grund och botten - och jag är säker på att du kommer att få tag i de pengar som du behöver till din korv och är ledsen att jag inte kunde bidra med något.

Jag ville bort från regnet som strilade ner över gatan med allt högre intensitet. Jag tillade för att avsluta samtalet:
- Lycka till!

Medan jag långsamt började gå därifrån hörde jag honom säga:
- Tack! Men du ska veta att du ändå är en ovanligt god människa.

Jag såg honom skynda vidare längs Prästgatan. Han såg närmast ut som en seriefigur; en karikatyr av en utslagen människa. Han hade fått syn på ett medelålders par och skyndade med sin sneda, skraltiga gång emot dom. Paret skyndade dock snabbt åt ett annat håll, bort från honom.

Jag fortsatte raskt genom det allt mer tilltagande regnet åt mitt håll längs den nu närmast helt folktomma gatan. Samtidigt som jag tänkte på denne stackars uteliggare och hans kommande öden så stoppade jag ner mina blöta händer i jackfickorna.

Med min högra hand kramade jag hårt, hårt den femkrona som låg i min jackficka.