Vi sitter där på en bänk någonstans och
jag är misstänkt vänlig på ett uppenbart vis,
du ler lite tveksamt
och mitt hjärta bultar rock \'n\' roll -
har du upptäckt löftet i mina sökande ögon?

Vi sitter där tillsammans på en bänk
utbyter osäkerhetsblickar
och du är misstänkt ärlig på ett skrikande vis,
jag skrattar med sorgen
som ett eko i min röst -
har du mist ditt syfte och dina levnadsmål?
... har du någonsin haft några?

Och på stereon sjungs det om sommar
men ditt ansikte talar bara om vinter,
vi är nära sanningen nu men skyler oss från den,
för vi vet ju att den gör ont,
vi vet ju båda två
hur kyliga vindar letar sig in
om man vågar öppna upp.

När du låter mig lägga min hand på din axel
är det bara min stolthet som hindrar mig
från att dra dig intill mig,
vagga dig till sömns
i min trygghetsfamn
precis som den där kvällen
för så många månader sedan.
Och hela din hållning säger
rör mig inte
jag kommer att krossa dig
berör mig inte
jag kommer att förstöra dig.

Men jag skulle låta dig
riva och slita mig till sönderfall
om du bara vågade släppa in mig
och låta mig bli din samvetstrogna mur
mot verkligheten.


Du talar i tungor och jag i gåtor,
kommer du någonsin förstå?
Vi skulle kunna skapa en fristad,
ett himmelrike för bara oss två.