Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Anno 1662.



På altaret sov
Den otrogne.

Med tomflaskor
Nedanför.

De förde ut honom
och piskade sönder
hans rygg

Gud grät tillsamans
Med honom.Hade
Redan förlåtit fadäsen

Men människorna förlät
aldrig.Talade surt och
viskande bakom honom

Gud tog hans hand
Den enda tröst i svåra
Plågor och sa att man
Inte skall Lita på omogna
människor som straffar
i andras namn.

Då vände oturen och han
Såg och kände Naturens
Underverk.Minut för minut
Med värkande rygg

Denna rikedom kunde ingen
Mänsklig avund och
missunsamhet ta ifrån honom

Intill dess han låg död med
trasiga skor.Och sina stora
Skovlar till slitna händer

Med ett leende på läpparna


En anfader till över
20. 000 nätanvädare
I den blinkande cyberrymden
Av idag.





Fri vers av Sefarge VIP
Läst 295 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2016-09-27 00:05



Bookmark and Share

    ej medlem längre
ja, den här texten stämmer verkligen till eftertanke måste jag säga, fin poesi med innebörd och sensmoral, applåder och märkning! Tack.
2016-09-27

  Bossepoet från Österbotten
tänk på
vi små
osyndade
vi gå
och ändå
piskan
smaka
få
2016-09-27

  Stefan Albrektsson
Fin-fin berättelse!! Ja, det är Gud sådan jag har lärt känna Honom... Hans "representanter" kan tyvärr stundom vara långt mycket mindre förlåtande och barmhärtiga (och det trevliga i kråksången är att Gud också är förlåtande och har barmhärtighet med dem... det är oändlig nåd)
2016-09-27

  Nils-Robert
En dikt som ger eftertanke.

2016-09-27

  Notarius publicus:Sten Wiking VIP
yes ! I know that.
2016-09-27
  > Nästa text
< Föregående

Sefarge VIP