Ishavsvindarna piskar gamla Studio 54 och Xenon som är nästan förrädiskt tomt klockan 6 på natten. Det är bra för oss att vänta på vintern. Hon imiterar russin och tror inte på Gud. Blivande istappar tinas i hennes mun och värms upp av hennes varma behå. Fräsch men röker femton cigaretter om dagen. Det är hon och jag idag. Gifta. Kvar i ett gulligt tidningsreportage. Personen som skrev de där breven finns inte längre. Vi är så lyckliga. Han är en gäst som aldrig går. En som stannar kvar efter festen och lika glatt sätter sig vid värdens frukostsemla. När vi lämnar tesalongen, restaurangen börjar det bli ljust. Det snögar ute. Vintern har kommit till Grinda, för att stanna.

Jag tog några bilder i den dåliga belysningen. Siri satte på hård musik. Folk tittar in i cafeet från kupén. Jag var på ditt fik och ditt segertåg. Den stängda munnen kittlas av kaffets sälta. Man blir mindre disciplinerad när ens värld hotar, när molnen på ens sky är mörka, ourskiljbara. Jag går i exil och lär mig att glömma även om det är svårt. Även här påminns jag utan synlig anledning. Det gäller att hålla igång, göra något, inte titta på tv, vi har ingen tv. Läsa böcker är bra och billigt, tidningar, specialradio. Jag övar varje pose. Nog kände jag mitt finska ursprung i öst och råkar slinka in på en och annan rökig klubb och inbundenheten som bortblåst. Gick och handlade i affärer utan att något märktes, jag var maskerad och med den skyddade identiteten från den gamla häxjakten och satt och pratade om annat. Sjaskigt, va? Mild scenskräck bottnar i osäkerhet, hela natten med flickvän. Hans yrke. Han jag har pratat King Crimson med. Man måste börja i någon ände. Till exempel födelsen. Om döden vet man bara att den drabbar alla. Eftersom du frågar vore det omöjligt att ha det på något annat sätt. Livet blir tråkigt när man är gammal, på något sätt. Man blir så virrig att man tappar saker, de flesta man känner har dött. Ensam i sin lägenhet med högt huvud. Tillbaka i hemtrakterna. En sista resa. Hem.