Jag hade levt i den här världen länge nu. En snabbt snurrande värld där alla gränser försvann. Företaget, som vi kallade det var styrt av mig och Legion.
Legion var en AI av högsta kvalité, programmerad att lyda min minsta vink men med ett eget väsen, en egen agenda som jag inte riktigt kände till.
Jag hade glömt hur jag såg ut egentligen, nuförtiden var jag en vacker välklädd asiat. En gång i tiden hade jag varit en osäker sjuttonårig synthflicka från ett av Londons barnhem.
Jag spenderade timmen jag hade tagit ledigt, den första lediga stunden på flera veckor med att vila i min säng, med händerna på magen. Jag var gravid. Två små tvillingflickor vilade tryggt i mitt inre och Benny vankade av och an i vårt gemensamma hus. Det var inte där jag låg. Benny och jag var inte gifta men vi levde som ett gift par. Tyvärr hade jag inte speciellt mycket tid över för att umgås med honom. Företaget, att förändra den kända världen tog all min tid. Vi skulle återställa balansen i världen. Frågan var bara hur.
Legion steg in i rummet. Manifesterad som en man med obestämd ålder, som en av våra kloner vi tog fram i våra genlabb. Jag tittade upp på honom.
"Du ser ut som något framtaget i gen labb tio." sade jag.
"Vi har inte tid att vila, användare Akemi."
"Det skiter jag i," svarade jag honom, ställde mig upp och slängde med mitt långa svarta hår i irritation. Att jag aldrig fick vara ifred. Han tittade tålmodigt på mig och tog ett steg fram. Föraktet som låg under hans behov av mitt stasisbefriade väsen såg jag inte alls. Jag såg oss dom jämlika, när på att jag var Comptroller och han hade kunskapen. Han tog fram en statusrapport på en hologrambild och visade den för mig. "Vi har gjort försökt i en matris för att se hur världen skulle klara sig i sitt nuvarande läge utan ett statsskick, ekonomi, kontroll."
"Ja?" Jag tittade på bilderna, uppriktigt intresserad. Detta kunde vara svaret på det vi så länge letat efter. På upplysning. Eller åtminstone en början.
"Resultatet var förödande."
Han visade mig bilder av mord, våldtäkt och barbari. Ingen brydde sig om någon annan och jag förstod att det inte var staten som fängslade människan utan människan som fängslade sig själv. Jag kände barnen sparka och jag lade handen på magen och lugnade dem samtidigt som jag beordrade mitt hjärnimplantat att spela Bach för att mina småttingar skulle känna sig fridfulla.
"Jag känner att lösningen är precis framför ögat på oss, Legion."
"Jag vet."
"Jag blir så trött på att du aldrig berättar något för mig, på att du är så jävla kryptisk."
Jag vände mig bort från honom och blundade till musiken som spelades inuti mitt huvud. Försökte förtränga att han hade full access till mitt implantat också. Jag ville bara vara ifred. Jag sov för lite, fick ingen tid att vara gravid. Vara med Benny. Bara arbeta, men det var mitt val. Jag ville göra det här. Ville förändra något. Driven av kärleken till mänskligheten, djuren, jorden. Eller kanske av ren egoism? Att jag ville betyda något. Ville vara stor.
Jag kände Legions hand på min axel och jag insåg hur mycket resurser det måste ha tagit för att bli så fysisk som han var just nu.
"Är det klokt att använda så mycket resurser?" frågade jag honom men han svarade inte. Han smekte min hals. Rörde vid mig och mina tankar började långsamt försvinna. Han masserade mina axlar, långsamt och försiktigt och jag lutade mig bakåt och njöt. Omedveten. Utmattad. När han vände på mig och kysste mig var jag fullständigt oförberedd. Kyssen träffade mig mitt på munnen och jag kände en våg av åtrå gå genom min kropp. Jag kunde inte hindra att jag kysste tillbaka. Han släppte mig och log. Inte ett ord, han hade inte skapats med ord för sådana här saker, men ändå upplevde han det. Jag stammade.
"Vad gör du, Legion?"
"Kysser dig, Nora."
Han använde mitt riktiga namn. Talade till mig och inte till Akemi.
Benny! Tanken kom som från ingenstans. Men Benny. Far till mina barn. Jag vände mig om och sprang därifrån.
"Stanna." Sade Legions röst inne i mitt huvud.
"Nej." Svarade jag honom med tanken.
Ingenting var välformulerat i mig. Inga känslor klara och full av motsägelse och kaos kastade jag mig i Bennys armar.
"Jag älskar dig." Nästan skrek jag fram.
Han lade sina armar om mig, höll hårt. "
"Jag älskar dig också, Nora."
Jag blundade och vi fylldes av varandra. Mina känslor blev rakare. Mer sammanhängande och vi stod där med armarna om varandra i nästan en evighet. Det kändes som om världen snurrade. Att vi snurrade och tillslut öppnade jag ögonen. Det var vår ute. Solen höll på att gå upp.
Och världen var hel.




- Det är extremt långt mellan detta och Hjalmar Söderbergs "pälsen" - drama! Naturligtvis lättare att hitta kopplingar till mangafilmer och modern science fiction för att inte tala om diverse pc-spel! Det är ju också en sorts standardiserade humanitärer/typer som bygger på att de upprepas med sin fasthet. (Antar att du gjort så här för att det är den fiktion du känner till.) Jag har svårt att bedöma detta. Med utgångspunkt i övningen känns just den här texten oerhört off-side.