de är inte hålrummet som är problemet,
utan dess massa,
den av avsaknad.
inte heller är det Orfeus minnen av de som gick förlorat
som svärtar musiken han väver.
det är insikten om att det som kunde varit,
inte kommer.

potentialen förlorad.

håligheten som briserar,
löper i chockvågor längst
varje tidslinjen nu.
drömmaren diktade i tysthet fotografier tagna om natten,
alla framför vattenfall, trädgårdar, ruiner och sovrum

men allt sådant är bortnött nu.
ersatt av hål, där dessa saker borde
passat in.

trypophobia: skräcken för hålet som ditt ansikte nu är…