Här slutar allmän väg.
Istället börjar
kollektiv närhet.

Återigen såg folk på en.
Man var värd att
känna av.

Kärleken fanns där men i obestämd form. En av formerna var tidsberoende men det gjorde mig inget.
Jag
drömde
ändå
drömmar om

tåg och
skuggor.

Jag hostade på samma rum.
Dem hade målat om det.
Jag gick i samma skor.
Sprang
i
samma
fart.

Jag har inte
helt svalnat.

Allt jag passerar strömmar igenom en onormal kroppstyngd
och
jag finner mig i ett tyg som poserar som havet
och
jag simmar
och
jag sinar.

Jag silas.
Jag försonas.

Med min dåre!