En präst bad mig att hälsa.
Han sa aldrig till vem.
Innan det hade samtalet handlat om personliga krig - krig som tyngde hjärtat hårdare än 1000 fallna män.
Fram och tillbaka lamslade vi våra positiva tankar, bytte ut dem mot knytnävsslag och tårar.
Jag stod framför Gud naken, slipsen lössläppt och läppen hängande.
Det var god tid att lämna, men orerandet fortsatte.
Han log.
Prästen log, vrålade och anlade en brand.
En fysisk och en själslig.
"Vi möts imorgon" sa jag innan jag lämnade min plats i kyrkans tysta sal.