hens mörka ring,
syns innan den kommer, som ett svart omen i ansiktet.
detta ömma hål, i ett annars så uppriktigt ansikte.
smärtan härstammar ur rummet vi tvingar oss in i, tvingar oss leva med.
kropparna som trycks på oss innan vi ens vet vad som är
kropp.
men det tar inte stopp där, aldrig.
det finns utfyllnader som måste uppfyllas.
cirklar måste ritas runt våra hjässor, den ofrivilliga glorian.
kroppens svarta spår och sötman i programmeringen
till uppdelningen som både förenar och separerar.
och kröner hens med sitt mörka märka, mörka tomma krona

kroppen tärde sig in för detta och det var därför ditt ansikte
förvrängdes, därför det försvann ner i hålet,
som en nysning i ett mörkt rum.