Fångad i ett livlöst vakum.
Hysteriskt ledsen. Ensam.
Träffad av blixten rakt i en mening.
Tårögd, tomögd.
Så fort jag ser dig vill jag krypa upp i din famn. Kura ihop mig till en boll och gråta. Jag känner mig så ensam.
Som om ingen längre når ända fram. Som om en del av mitt hjärta är fruset till is.
Håglöst lever jag på. Ler, skrattar. Tar i hand och pussas på kinder. Som om jag försöker förtränga det onda, det ensamma och det ilskna.
Dystert ser jag att inget längre är som det ska med mig. Inget är som det brukade vara.
Olyckligt inkört och ensamt lever jag mitt liv. Sida vid sida av dig.
Två ögonpar i tomhet. Stirrandes på varandra. Längtandes efter något mer än det vi får.