Vill måla solsken i din blick igen.
Vill döda monstret som äter din själ, äter dig till oigenkännlighet.
Drabbad av förlusten av ditt jag.
För din skull, men mest för min.
Jag kan ju inte leva utan dig.
Gråter dina tårar, uppfostrar ditt barn och lever ditt liv, i sorg och skratt. För du kan ju inte nu. Du kan inget nu.
Slåss med mina egna förväntningar, min besvikelse. Kan ju inte spotta på en människa som inte ens orkar med sin existens. Delar mig, bryter mina egna barriärer, mina egna gränser för att klara av att rädda dig. Men du verkar mig så försvunnen. Vart är du ens? Vem är du nu? Mitt i det svarta.
Lägger min hand mot din kind, som för att känna att din fysiska kropp ännu är med mig, ännu är min.
Höga insatser, högt spel.
Söker dig om och om igen, tills jag inte ens hittar ut ur mig själv. Vart är jag ens? Vem är jag nu?
Frågor ekande mot en stadig fasad. Smärta så privat att ingen annan själ har rätt att dela. Ett hem så dolt och stängt att vi knappt hittar ut längre.
Stora ord, stora löften. I den mörka grop som nu är vårat liv.
Vart finns utrymmningsskylten? Hur ska vi fly härifrån. Fångvaktarnas hårda grepp, vi kommer aldrig vara ensamma mer. Dömd till evig tomhet, ensamhet. Dömd att orka, trots att ingen av oss gör det längre