Trivs med livet i det stora, att jag fick till gåva skapa tre skapelser de finaste jag har mina tre skatter...
Få uppleva stora kärleken fler än en, att hantera kaos och stormar som målat sig upp, men behålla lugnet...
Ur aska kliva fram och skaka sig av sig, min pärledräkt ändå vågat tagits sig fram...
Äventyr med massor av upptäckter i världen mig tagit...
Har så mycket att vara tacksam för, som jag har glädje åt i min vardag...
Men så finns det dära, som försätter mig i situationer då jag ej klarar av att säga nej...
Det begränsar mig det känns som det mig ibland förgör, att det mest naturliga ej kan infinna sig.
För mig är ett nej så deffenetiv, vilket skrämmer mig vet ej varför...
Vill så kunna säga...Nej!
Ser då istället så mycket att, jo men det går eller det tar en sådan liten del där och då...
Såklart jag ska hjälpa osv...
Idag kändes ett nej viktigare en någonsin men jag svek mig själv igen...
Var är min styrka då, tro på sig själv...
Milslångt borta...




Orkiden